Efter tio timmars sömn vaknar jag upp till ett nytt kapitel. Här är sidorna oskrivna och blöta av allt regn. Trots att mitt förra kapitel var det bästa jag någonsin läst måste boken fortsätta. Det finns så många oskrivna blad att fylla, så många möjligheter att ta för att göra boken komplett. Här i Sverige finns flera av de människor jag vill ska pryda mina tomma sidor. 

Imorse var första gången jag åt frukost själv på två hela månader. Min spanska familj fanns inte med runt mitt köksbord. Det flög inga retsamma kommentarer eller kröp myror i mitt bröd.                                                     Efter att ha diskat min tallrik inser jag att det numera faktiskt finns en diskmaskin. Bekvämligheter som jag för två månader sedan skulle se som självklarheter har numera omvandlats till att väcka jubel.

Denna resa har lärt mig så otroligt mycket! Händelser har gett mig erfarenheter för livet och nya bekantskaper har väckt drömmar och mål.

Men åh vad jag saknar allt!                                                                                                                   Människorna, värmen och skratten. Vill bara gosa in mig mot Claras axel, krypa ner i Agnes varma säng eller retas lite med Andreas. Dessa fantastiska människor har verkligen blivit min familj. Och trots att vi inte längre bor tillsammans eller hänger med varandra 24/7 så kommer vi alltid ha en väldigt speciell gemenskap. Utan mina retsamma, gosiga, och nördiga knas- bollar hade mitt stora soliga äventyr inte blivit detsamma.

Mitt förra kapitel präglades av lycka, kärlek och en himla blandning av all möjliga sorters känslor.  Ibland kommer jag bläddra tillbaka och riktigt gotta ner mig i sidorna som jag så gärna skulle vilja sätta på repeat. Kapitlet kommer alltid finnas med mig och jag kommer förevigt vara tacksam att det var just min bok som fick äran att rama in dessa välfyllda och fantastiska sidor.